Slow Motions
Tänk att leva livet om igen och se allt i slow motion. Man skulle lägga märke till så mycket mer än vad man gör nu i denna hetsiga värld. Det är så mycket som man glömmer bort i all stress. Jag har aldrig haft problem med stress innan jag började på gymnasiet. Men nu har det blivit som en vardagsgrej. Jag är stressad inför prov, inlämninguppgifter, konserter och andra framträdanden. Jag glömmer oftast bort att andas med magen och ta det lungt. Mina axlar är uppe vid öronen hela tiden ungefär..
Nu innan MJ-konserten har det varit väldigt mycket med rep och jag har kännt att jag inte har haft tillräckligt med tid till att göra allt som jag egentligen vill göra. Jag vill åka hem till bushen och gå ut en promenad med hunden i den friska luften, jag vill göra klart allt som jag har i skolan. Men tiden räcker inte till, jag räcker inte till.
I fredags rann det bara över och jag fick någon slags panik. Det var folk överallt här på gymnasiet och det var varmt och vi repade in i det sista. Alla var stressade, det märktes. Men jag orkade inte vara med på det sista av genomdraget. Jag var tvungen att få sitta ensam ett tag. Bara andas, fokusera på mig själv, gråta av mig lite. Till och med skratta och gråta på samma gång. Där gick det bara över gränsen. Jag vet nu hur jag funkar på riktigt med stressen inom mig. Jag är glad att det välde över innan konserten, för det kändes som om en stor tung sten lyftes bort från mitt bröst. Så jag klagar inte över att det har varit för stressigt. Det är lite mitt fel att jag inte har tagit tag i saker som jag kanske borde gjort för längesen. Sånt som har legat och gnagt sen hur länge som helst.
Nu är det borta och jag ser framåt :)
Musiken är inte alltid det vackraste, även om jag alltid kommer att älska musiken. Den tar verkligen kol på en.
Men i slutändan är det alltid värt det! Konserten gick bättre än väntat och det är jag så himla glad för!
Genrepet fick en att verkligen fokusera "snälla snälla, låt detta bli bra!" Och det brukar ju vara så att genrepet ska gå röv för att konserten sen ska bli bra. Och precis så blev det!
mycket skrivande, men skönt att skriva av sig lite :) Ha en bra dag folkens
/NÖJD sholle :D
Jag sjunger Scream
(bilden är från Lotta Andersson Widin)
Nu innan MJ-konserten har det varit väldigt mycket med rep och jag har kännt att jag inte har haft tillräckligt med tid till att göra allt som jag egentligen vill göra. Jag vill åka hem till bushen och gå ut en promenad med hunden i den friska luften, jag vill göra klart allt som jag har i skolan. Men tiden räcker inte till, jag räcker inte till.
I fredags rann det bara över och jag fick någon slags panik. Det var folk överallt här på gymnasiet och det var varmt och vi repade in i det sista. Alla var stressade, det märktes. Men jag orkade inte vara med på det sista av genomdraget. Jag var tvungen att få sitta ensam ett tag. Bara andas, fokusera på mig själv, gråta av mig lite. Till och med skratta och gråta på samma gång. Där gick det bara över gränsen. Jag vet nu hur jag funkar på riktigt med stressen inom mig. Jag är glad att det välde över innan konserten, för det kändes som om en stor tung sten lyftes bort från mitt bröst. Så jag klagar inte över att det har varit för stressigt. Det är lite mitt fel att jag inte har tagit tag i saker som jag kanske borde gjort för längesen. Sånt som har legat och gnagt sen hur länge som helst.
Nu är det borta och jag ser framåt :)
Musiken är inte alltid det vackraste, även om jag alltid kommer att älska musiken. Den tar verkligen kol på en.
Men i slutändan är det alltid värt det! Konserten gick bättre än väntat och det är jag så himla glad för!
Genrepet fick en att verkligen fokusera "snälla snälla, låt detta bli bra!" Och det brukar ju vara så att genrepet ska gå röv för att konserten sen ska bli bra. Och precis så blev det!
mycket skrivande, men skönt att skriva av sig lite :) Ha en bra dag folkens
/NÖJD sholle :D
Jag sjunger Scream
(bilden är från Lotta Andersson Widin)
Kommentarer
Trackback
